Beskrivning
Villa Durazzo Pallavicini är en stor romantisk park från 1800-talet på kullen i Pegli, i Genuas västra del: nästan nio hektar stigar, dammar, grottor och falska ruiner, utformade som en teaterföreställning i tre akter. Ingången ligger intill Peglis station.
Den ritades mellan 1840 och 1846 av Michele Canzio, scenograf vid Teatro Carlo Felice, åt markisen Ignazio Alessandro Pallavicini. Man går genom den som genom en berättelse: efter en prolog och en triumfbåge, som uppmanar dig att lämna bekymren i staden, börjar skogen.
Första akten ägnas åt Naturen, med en av Italiens äldsta kameliasamlingar, planterad mellan 1856 och 1877, som blommar på våren. Den andra, högst upp i tallskogen, berättar Historien med ett slott, ett gotiskt litet kapell och en kaptens mausoleum.
Tredje akten är Reningen: en mörk och slingrande passage genom en grotta som föreställer underjorden mynnar ut vid Stora sjön, en bild av Paradiset. Mitt i vattnet står Dianas lilla tempel, som har blivit parkens symbol.
Runt sjön placerade Canzio en liten järnbro i orientalisk stil, en kinesisk pagod, en egyptisk obelisk och ett turkiskt tempel. Längre fram ligger det åttkantiga Casino di Flora, med färgade glas och två speglar mitt emot varandra som mångfaldigar den som står i mitten i det oändliga.
Vissa läser in en frimurarinvigning i promenaden, inspirerad av markisens idéer, som han dock aldrig uttalade öppet: från att lämna bekymren bakom sig till kunskapen, ända fram till sanningen efter grottans prövning.
Parken öppnade 1846, i samband med de italienska vetenskapsmännens kongress, och till skillnad från patricievillornas privata trädgårdar tog den emot betalande besökare: den lockade tusentals besökare varje år och hjälpte Pegli att bli en kurort med europeiskt rykte. År 2017 utsågs den till Italiens vackraste park.
Högst upp på kullen rymmer den nyklassiska villan sedan 1936 Museo di Archeologia Ligure. Bland fynden finns Prinsens grav, en pojke på omkring femton år som levde för 24 000 år sedan och hittades med rika gravgåvor i grottan Arene Candide.
Den ritades mellan 1840 och 1846 av Michele Canzio, scenograf vid Teatro Carlo Felice, åt markisen Ignazio Alessandro Pallavicini. Man går genom den som genom en berättelse: efter en prolog och en triumfbåge, som uppmanar dig att lämna bekymren i staden, börjar skogen.
Första akten ägnas åt Naturen, med en av Italiens äldsta kameliasamlingar, planterad mellan 1856 och 1877, som blommar på våren. Den andra, högst upp i tallskogen, berättar Historien med ett slott, ett gotiskt litet kapell och en kaptens mausoleum.
Tredje akten är Reningen: en mörk och slingrande passage genom en grotta som föreställer underjorden mynnar ut vid Stora sjön, en bild av Paradiset. Mitt i vattnet står Dianas lilla tempel, som har blivit parkens symbol.
Runt sjön placerade Canzio en liten järnbro i orientalisk stil, en kinesisk pagod, en egyptisk obelisk och ett turkiskt tempel. Längre fram ligger det åttkantiga Casino di Flora, med färgade glas och två speglar mitt emot varandra som mångfaldigar den som står i mitten i det oändliga.
Vissa läser in en frimurarinvigning i promenaden, inspirerad av markisens idéer, som han dock aldrig uttalade öppet: från att lämna bekymren bakom sig till kunskapen, ända fram till sanningen efter grottans prövning.
Parken öppnade 1846, i samband med de italienska vetenskapsmännens kongress, och till skillnad från patricievillornas privata trädgårdar tog den emot betalande besökare: den lockade tusentals besökare varje år och hjälpte Pegli att bli en kurort med europeiskt rykte. År 2017 utsågs den till Italiens vackraste park.
Högst upp på kullen rymmer den nyklassiska villan sedan 1936 Museo di Archeologia Ligure. Bland fynden finns Prinsens grav, en pojke på omkring femton år som levde för 24 000 år sedan och hittades med rika gravgåvor i grottan Arene Candide.