Beskrivning
Palazzo Reale i Genua är det mest praktfulla av palatsen längs Via Balbi: ett barockslott som har bevarat sina interiörer intakta, med fresker, stuckaturer, speglar, möbler och inredning från tre sekler. Det är ett av Palazzi dei Rolli på Unescos världsarvslista.
Juvelen är Spegelgalleriet, beställt av Gerolamo Durazzo och målat av Domenico Parodi, som smälter samman måleri, skulptur och arkitektur i en uppvisning av makt och rikedom värdig de stora gallerierna i Rom och Versailles.
Mellan speglarna står antika romerska statyer och fyra marmorverk av Filippo Parodi, Domenicos far, inspirerade av Ovidius Metamorfoser. Längst bort står Proserpinas bortförande av Francesco Maria Schiaffino, som tolkar Berninis berömda grupp med rokokons sväng.
Valvet berättar en liten moralisk läxa: Venus, Bacchus och Apollon är de laster som fick de antika rikena att falla, ihågkomna i medaljongerna av fyra fallna härskare. På taklisten sitter i stället Dygderna, som leder familjen Durazzo, vars vapen tronar i mitten.
På piano nobile går du genom Tronsalen, Audienssalen och Balsalen, som scenografen Michele Canzio gjorde om 1842 till Viktor Emanuel II:s bröllop med Maria Adelaide. Innan dess kommer de stora freskerna från 1600-talet, som Valerio Castellos Familjen Balbis ära.
Ute blickar den hängande trädgården ut över hamnen. Den är belagd med risseu, den liguriska mosaiken av vita och svarta havsstenar, som kommer från ett rivet kloster. Arkitekten Carlo Fontana lät anlägga den, tillsammans med gården och de nya trapporna, under de första åren av 1700-talet.
Palatset uppfördes mellan 1643 och 1650 åt familjen Balbi, som byggde hela gatan. År 1677 gick det över till familjen Durazzo, som förlängde fasaden från trettio till nästan hundra meter och tog emot kejsar Josef II och Napoleon här.
År 1824 köptes det av huset Savojen, som gjorde det till sin sommarresidens. De lät föra några mästerverk ur Durazzos samling till Turin, bland dem Veroneses Måltiden i Simons hus, ersatt av en kopia trots genuesernas protester: salen heter fortfarande Sala del Veronese.
I palatset finns också Teatro del Falcone, som 1763 tog emot Carlo Goldoni: det slogs sönder av bomber under kriget och byggdes upp från grunden efter kriget.
Juvelen är Spegelgalleriet, beställt av Gerolamo Durazzo och målat av Domenico Parodi, som smälter samman måleri, skulptur och arkitektur i en uppvisning av makt och rikedom värdig de stora gallerierna i Rom och Versailles.
Mellan speglarna står antika romerska statyer och fyra marmorverk av Filippo Parodi, Domenicos far, inspirerade av Ovidius Metamorfoser. Längst bort står Proserpinas bortförande av Francesco Maria Schiaffino, som tolkar Berninis berömda grupp med rokokons sväng.
Valvet berättar en liten moralisk läxa: Venus, Bacchus och Apollon är de laster som fick de antika rikena att falla, ihågkomna i medaljongerna av fyra fallna härskare. På taklisten sitter i stället Dygderna, som leder familjen Durazzo, vars vapen tronar i mitten.
På piano nobile går du genom Tronsalen, Audienssalen och Balsalen, som scenografen Michele Canzio gjorde om 1842 till Viktor Emanuel II:s bröllop med Maria Adelaide. Innan dess kommer de stora freskerna från 1600-talet, som Valerio Castellos Familjen Balbis ära.
Ute blickar den hängande trädgården ut över hamnen. Den är belagd med risseu, den liguriska mosaiken av vita och svarta havsstenar, som kommer från ett rivet kloster. Arkitekten Carlo Fontana lät anlägga den, tillsammans med gården och de nya trapporna, under de första åren av 1700-talet.
Palatset uppfördes mellan 1643 och 1650 åt familjen Balbi, som byggde hela gatan. År 1677 gick det över till familjen Durazzo, som förlängde fasaden från trettio till nästan hundra meter och tog emot kejsar Josef II och Napoleon här.
År 1824 köptes det av huset Savojen, som gjorde det till sin sommarresidens. De lät föra några mästerverk ur Durazzos samling till Turin, bland dem Veroneses Måltiden i Simons hus, ersatt av en kopia trots genuesernas protester: salen heter fortfarande Sala del Veronese.
I palatset finns också Teatro del Falcone, som 1763 tog emot Carlo Goldoni: det slogs sönder av bomber under kriget och byggdes upp från grunden efter kriget.