Beskrivning
Staglienos monumentala kyrkogård är Genuas stora begravningsplats, i Val Bisagno: en av Europas viktigaste monumentala kyrkogårdar, ett museum under bar himmel med marmorstatyer, pelargångar och kapell som klättrar uppför kullen bland träden.
I mitten reser sig Santo Varnis nio meter höga staty av Tron, huggen inte för en grav utan för att ta emot den som kommer in. Mitt emot, högst upp på en mäktig trappa, kopierar Pantheon det i Rom, med en portik av doriska kolonner.
Det verkliga skådespelet är pelargångarna, fulla av familjegravar skulpterade av 1800-talets främsta genuesiska konstnärer. På de första är den döde avbildad realistiskt, nästan fotografiskt, omgiven av sina närmaste: den borgerlige patriarken som har förtjänat sin vila efter ett liv av arbete.
Senare kommer smäktande änglar och förföriska kvinnogestalter, helt i jugendstil. Leta upp Monteverdes ängel på familjen Onetos grav, i den övre västra pelargången, och en märklig staty: döden som en vacker kvinna som för bort den döde på en galopperande häst.
På kullen visar kapellen upp alla stilar, från gotik till bysantinskt, från nyegyptiskt till jugend. Luigi Rovellis Cappella Raggio kallas Milanokatedralen eftersom den liknar den lombardiska katedralen.
Den mest älskade statyn är den av Caterina Campodonico, en gatuförsäljare av kringlor och nötter: i slutet av 1800-talet använde hon pengarna hon tjänat med sitt arbete till att låta Lorenzo Orengo avbilda henne i naturlig storlek, medan hon fortfarande levde.
Här vilar Giuseppe Mazzini, Nino Bixio, Michele Novaro, som skrev musiken till Italiens nationalsång, skådespelaren Gilberto Govi och Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru, på den engelska kyrkogården. Här finns också en kenotaf över Fabrizio De André.
Projektet togs fram 1835 av arkitekten Carlo Barabino, som dog i kolera samma år: hans elev Giovanni Battista Resasco förde det vidare. Kyrkogården öppnade den 2 januari 1851 och har med utvidgningarna nått omkring 33 hektar.
De utländska resenärerna tyckte mycket om den. Mark Twain beskrev den med beundran i The Innocents Abroad från 1867, och Ernest Hemingway kallade den ett av världens underverk.
I mitten reser sig Santo Varnis nio meter höga staty av Tron, huggen inte för en grav utan för att ta emot den som kommer in. Mitt emot, högst upp på en mäktig trappa, kopierar Pantheon det i Rom, med en portik av doriska kolonner.
Det verkliga skådespelet är pelargångarna, fulla av familjegravar skulpterade av 1800-talets främsta genuesiska konstnärer. På de första är den döde avbildad realistiskt, nästan fotografiskt, omgiven av sina närmaste: den borgerlige patriarken som har förtjänat sin vila efter ett liv av arbete.
Senare kommer smäktande änglar och förföriska kvinnogestalter, helt i jugendstil. Leta upp Monteverdes ängel på familjen Onetos grav, i den övre västra pelargången, och en märklig staty: döden som en vacker kvinna som för bort den döde på en galopperande häst.
På kullen visar kapellen upp alla stilar, från gotik till bysantinskt, från nyegyptiskt till jugend. Luigi Rovellis Cappella Raggio kallas Milanokatedralen eftersom den liknar den lombardiska katedralen.
Den mest älskade statyn är den av Caterina Campodonico, en gatuförsäljare av kringlor och nötter: i slutet av 1800-talet använde hon pengarna hon tjänat med sitt arbete till att låta Lorenzo Orengo avbilda henne i naturlig storlek, medan hon fortfarande levde.
Här vilar Giuseppe Mazzini, Nino Bixio, Michele Novaro, som skrev musiken till Italiens nationalsång, skådespelaren Gilberto Govi och Constance Lloyd, Oscar Wildes hustru, på den engelska kyrkogården. Här finns också en kenotaf över Fabrizio De André.
Projektet togs fram 1835 av arkitekten Carlo Barabino, som dog i kolera samma år: hans elev Giovanni Battista Resasco förde det vidare. Kyrkogården öppnade den 2 januari 1851 och har med utvidgningarna nått omkring 33 hektar.
De utländska resenärerna tyckte mycket om den. Mark Twain beskrev den med beundran i The Innocents Abroad från 1867, och Ernest Hemingway kallade den ett av världens underverk.