Beskrivning
Boccadasse är Genuas gamla fiskeby: pastellfärgade hus tätt samlade kring en liten vik, båtar uppdragna på land och en liten kyrka vid havet, i slutet av strandpromenaden Corso Italia, ungefär 5 kilometer från centrum.
Staden har vuxit runt den, men byn har förblivit nästan som den måste ha sett ut för ett eller två sekel sedan. Och det är ingen kuliss för turister: några fiskare arbetar fortfarande här, bredvid glassbarer, restauranger och små konstgallerier.
Hjärtat är Piazza Nettuno, det lilla torget som öppnar sig mot stranden. Högst upp i byn ligger Sant'Antonio di Padovas kyrka, byggd i början av 1700-talet av fiskarna: på väggarna hänger skeppsmodeller lämnade som votivgåvor, minnen av sjöfolkets tragedier.
Bakom kyrkan öppnar sig utsiktsplatsen Edoardo Firpo, terrassen varifrån du ser hela byn uppifrån, med en skylt med de verser poeten tillägnade Boccadasse. Härifrån går du ned via en trappa eller via Via Aurora, en typisk ligurisk crêuza.
En annan crêuza klättrar upp till Capo di Santa Chiara, som domineras av Castello Türcke, ett slott i medeltida stil ritat av Gino Coppedè 1903. Från utsiktsplatsen löper blicken längs östra kusten ända till udden vid Portofino.
Namnet kommer kanske från ”bocca d'asino”, åsnemule, efter vikens form, men det är bara den mest citerade hypotesen. En legend berättar att byn grundades runt år 1000 av spanska fiskare som sökt skydd här undan en storm: från deras kapten ska efternamnet Dodero komma, som fortfarande är vanligt i trakten.
Säkrare är invånarnas envishet: när Corso Italia öppnades 1915 ville planen förlänga den ända fram till husen, och deras motstånd stoppade den.
Därför svänger trafiken, när den når Sant'Antonios kyrka, inåt land och lämnar byn orörd. Gino Paoli, som länge bodde i Salita di Santa Chiara, har tillägnat Boccadasse en sång. Och Andrea Camilleri lät Livia, kommissarie Montalbanos genuesiska flickvän, bo här.
Staden har vuxit runt den, men byn har förblivit nästan som den måste ha sett ut för ett eller två sekel sedan. Och det är ingen kuliss för turister: några fiskare arbetar fortfarande här, bredvid glassbarer, restauranger och små konstgallerier.
Hjärtat är Piazza Nettuno, det lilla torget som öppnar sig mot stranden. Högst upp i byn ligger Sant'Antonio di Padovas kyrka, byggd i början av 1700-talet av fiskarna: på väggarna hänger skeppsmodeller lämnade som votivgåvor, minnen av sjöfolkets tragedier.
Bakom kyrkan öppnar sig utsiktsplatsen Edoardo Firpo, terrassen varifrån du ser hela byn uppifrån, med en skylt med de verser poeten tillägnade Boccadasse. Härifrån går du ned via en trappa eller via Via Aurora, en typisk ligurisk crêuza.
En annan crêuza klättrar upp till Capo di Santa Chiara, som domineras av Castello Türcke, ett slott i medeltida stil ritat av Gino Coppedè 1903. Från utsiktsplatsen löper blicken längs östra kusten ända till udden vid Portofino.
Namnet kommer kanske från ”bocca d'asino”, åsnemule, efter vikens form, men det är bara den mest citerade hypotesen. En legend berättar att byn grundades runt år 1000 av spanska fiskare som sökt skydd här undan en storm: från deras kapten ska efternamnet Dodero komma, som fortfarande är vanligt i trakten.
Säkrare är invånarnas envishet: när Corso Italia öppnades 1915 ville planen förlänga den ända fram till husen, och deras motstånd stoppade den.
Därför svänger trafiken, när den når Sant'Antonios kyrka, inåt land och lämnar byn orörd. Gino Paoli, som länge bodde i Salita di Santa Chiara, har tillägnat Boccadasse en sång. Och Andrea Camilleri lät Livia, kommissarie Montalbanos genuesiska flickvän, bo här.